Jag vill, ändå så går det inte

Jag vill bli älskad. Jag vill bli tröstad. 
Jag vill bli förstådd. Jag vill kunna stå emot mina impulser och jobbiga tankar/känslor. Jag vill kunna leva. Men jag kan inte det. Jag kan ju inte det. 

För jag vet inte vem jag är. Jag känner inte mig själv. Jag är en vilsen och snart förlorad 18-åring som tillslut gav upp. Egentligen gav jag inte upp något, för vad var det jag hade egentligen? Ingenting. Det är just "ingenting" som är det som skaver allra mest. Det som gör att hjärtat gör så ont. Så fruktansvärt ont. Som tusen knivar som kämpar för att göra det allra starkaste hugget. Hugget som tillslut gör så att man dör. Hugget som tillslut förhoppningsvis ger mig frid och tar mig till en bättre plats. En plats som inte behöver vara något särskilt. Bara lugn och ro. Där man slipper tänka och känna. Där känslor och ett hopplöst liv inte existerar. 

Jag är bara mina diagnoser, ett hopplöst fall och i en situation där ingen vet hur de ska agera. Inte ens jag. Jag skyller såklart inte bara på alla andra. Jag vet att det är JAG som är det största problemet. Visst är det skönt när problem försvinner? Men väldigt irriterade när de inte går att lösa? Man gör allt i sin makt för att det ska funka. Man prövar sina vingar. Allt man kan komma på. Men slutligen så hamnar man tillsist där - när det inte längre finns några val. När man har prövat allt. När allt... bara är dött och förlorat. Och hopplöst. Man kommer inte vidare. Man ska tydligen inte leva. Där är jag nu. 

Jag är en ung tjej som är alldeles ensam på en båt som har slitits loss från en brygga. Mamma och pappa hade ingen kraft nog att följa med, de orkade inte simma efter båten när den envist styrde iväg från land. Som med allt annat gick det inte att kontrollera. Det bara blev så. Jag ligger ute och driver på havet, alldeles själv. Jag hoppas att någon upptäcker mig. Att någon larmar. Att någon kommer och räddar mig. Men ingen gör det. Tillslut sjunker båten. Och jag dör. 

Kommentarer:

1 Åsa:

Hej :) ännu en vacker text från dig. Jag vill komma med några små önskningar till dig. Jag skulle önska att du får koll på vad du äter och jag skulle önska att du startade ngn form av träning. Prova att bestämma dig för det under ett par veckor. Se det som ett mål. Kost och träning gör underverk när man inte mår bra. Det balanserar halterna i hjärnan och ger dig endorfiner. Jag menar nu inte att allt blir rosa för att du gör en förändringutan att du kommer kanske känna en skillnad vulket motiverar ett ljusare tänk och sen är bollen i rullning. Du är inte ensam fast det kansle känns så. Jag tror r du behöver bestäma dig för att välja livet istället för döden. Först när du har bestämt dig för att du vill ge dittliv en chans först då kan du aktivt jobba för det. Det finns massor av människor som mår ochvhar mått som du gör men de har hittat sin väg och det behöver du också göra <3 å du kommer att göra det. Jag vet det :) kramar åsa

2 Mia:

Du fina tjej! Jag vet ju inget om dig egentligen, men jag läste några av dina inlägg och blev så häpen över att det kunde varit jag som skrivit dem. Om än för sjutton år sedan (typ). Jag var helt förlorad redan som tioåring och började skada mig själv redan då. Den hjälp jag fick resulterade i att både vårdare och psykologet förgrep sig på mig. De tyckte väl att jag var"sexigt bräcklig" eller något. Idag har jag två barn, jag lever, lider, slåss mot ångest och tvång, men har hittat sätt att lirka igenom kärlek i allt mörker.
Vet inte riktigt varför jag skriver den här kommentaren, men ville kanske säga att det finns några av oss som aldrig trodde vi skulle bli sexton år. Vi trodde vi skulle dö av smärtan som skar i oss, men så råkar vi överleva och till och med få familj. Läget är inte perfekt, men man kanske kan lida lite och le lite.

Kanske...!

Kram från en vuxen kvinna som skulle ta emot dig med öppna armar och trösta dig så mycket du behöver. Vi är alla små knytt ibland, som behöver en Muminmamma.

3 Viktoria:

Jag vet inte alls hur din situation ser ut. Om dina föräldrar är närvarande, om du har kompisar som stöttar dig. Men det jag kan säga är att jag är helt hundra på att du har någon som tänker på dig och som är där för dig. Du är inte ett problem som man måste lösa, ett korsord eller pussel som man måste pussla ihop. Du är DU, en otroligt fin tjej som olyckligtvis fick några jobbiga diagnoser, som jag heller inte kan uttrycka mig om då jag inte har erfarenhet av det, men det jag kan säga är att det går att lära sig att hantera dem. Jag hoppas att faktumet att jag tog mig tid att reflektera över din text och att skriva det här till dig får dig att känna dig lite mindre ensam och får dig att känna dig som den viktiga person du är i den här världen. För väldigt många människor är du väldigt viktig och för någon är du säkert hela deras värld, kanske till och med universum. Fortsätt kämpa! Du är viktig och det finns många som stöttar dig, även fast du kanske inte tror det.

4 Emma:

Håller lite med Åsa vad det gäller träning och kost. Jag har lidit av depressioner. Men jag har blivit mycket bättre genom bara att gå ut och gå. Bestäm dig att du går en sträcka varje dag. Och ät 2-3 ggr. Varje dag. Motion och kost påverkar ens psyke mer än vad man tror. Den tar inte bort underliggande problem, men är hjälp på vägen att klara av att handskas med det jobbiga i livet. Och livet är inte bara jobbigt. Det kan vara helt underbart också när man får må bra. Och du kommer att må bra en dag. Snart hoppas jag. Jag tror på dig och tror att det kommer att gå alldeles superduper bra för dig i livet när du hittar balansen i livet och den hoppas jag att jag och alla vi andra som skriver här till dig hjälper till att hitta. Massa med kramar!

Kommentera här:

Follow on Bloglovin