antecknat.blogg.se

Klockan är strax efter 17.30 och jag har inte gjort ett skit idag. Lyft på min tunga kropp några enstaka gånger. Typ från sängen till toan. Och så har jag försökt få i mig lite mat. Men huvudet är extremt stört för tillfället. Det är bara kalorier, kalorier och kalorier. HÅLL KÄFTEN! Inte orkar jag väl bry mig om vad det är i allting. Men tydligen, för jag vet hur mycket varenda sak innehåller. Jag blir så ARG på att jag hela tiden lägger den såkallade energin och känslor på fel saker hela tiden. HELA JÄVLA TIDEN. 

Den senaste månaden har varit kaos. Speciellt de senaste veckorna. Jag försöker tänka tillbaka, minnas och förstå. Men jag gör inte det. Det är en enda dimma. Och röra. Jag har tagit och gjort många, många, många, korkade beslut. Jag har misshandlat mamma, blev anhållen. Jag åkte tillbaka från behandlingshemmet efter tre dagar. Det gick inte. Jag trivdes inte där. Jag var helt vilsen i pannkakan. Jag åkte då tillbaka till mitt kära BUP och skällde ut allt och alla. Blev tillslut utskriven och av med det vidriga LPT:t. Skulle ha varit på flera möten, bl.a. med verksamhetschefen, Soc osv. men har knappt gått på något. Förutom till min underbara psykolog som står ut. Som alltid förstår. Som är så himla trygg och bäst. Bäst bäst bäst. Har dock haft än massa telefonsamtal med socialjouren, besök på psykakuten och jag vet inte allt. Shit, vad rörigt det är. Mitt huvud, jag hänger inte med. Åh vad trött jag är på att vara mig. Jag har även gått ner fem kilo på 1,5 vecka, skurit sönder min kropp och slutat med alla mediciner. Jag har även gått till kyrkogården varje dag under ca fyra veckors tid nu. Helt besatt. Har döden i tankarna hela tiden. Jag säger ju det, vad tänker jag med? VA VA VA? Vad håller jag på med? 

Idag kom även mamma hem igen. Efter att ha blivit hämtad av polis och blivit intagen på LPT. HUR FAN KAN DOM GÖRA SÅHÄR? Alltså, hon är ju sjuk. Hon är så extremt paranoid just nu och tror att min morbrors tjej är efter henne. Springer här hemma i lägenheten och ute på gården. "Sanna, du får inte släppa in henne". Nej, jag pallar inte det här. Jag pallar inte det här vidriga, äckliga och patetiska livet. Jag vet inte ens vad jag väntar på. Vad Soc har för planer eller tankar. Dom bara ringer och ah "Vi vet inte riktigt vad vi ska göra men..." NÄ inte jag heller. Och vet ni vad. Det är inte mitt jobb att ta reda på det. Faktiskt. Jag är så förbannat trött på att det alltid är jag som ska veta och tycka. Det kanske är så det borde vara, att jag skulle klara av det. Men jag gör ju inte det. Uppenbarligen. 

Jag är deppig, arg, irriterad, sur, ledsen, impulsiv. Jag har tvångstankar, hopplöshetskänslor, självmordstankar och planer, ADHD, Emotionell Instabil Personlighetsstörning, Panikångest, Depression(eller Bipolär, håller på att utredas för det). Så är det. För jag mår så vansinnigt dåligt, även om det verkar vara svårt för folk att förstå, så är det så det är. Jag funkar inte. Mitt liv funkar inte. 

Okej. Det här blev rörigt och spontant. Jag tänker inte läsa igenom detta ogenomtänkta inlägg. Det blev inte särskilt bra skrivet, men jag orkar inte bry mig. Det var helt enkelt en live-rapportering från hjärnan. Tack för att ni fortfarande läser min blogg, och skriver fina kommentarer. Ni är bäst.