Kan du inte bli bra nån gång?
Träffade mamma idag när jag var hemma hos mormor och morfar. Hon är jättesmal. Tom. Tyst. Borta. Förrvirrad. Ensam. Jag klarar inte av att se henne såhär. Det var ju bättre ett tag efter att hon fått ECT-behandling(elchocker), hon var som en ny människa. Hon började prata. Aktivera sig. Äta. Ta tag i saker och ting. Men nu är allt som bortblåst igen. Tillbaks på ruta ett. DEN DÄR JÄVLA RUTA ETT.
Jag pratar knappt med dig längre, mamma. Det går inte, det leder bara till än massa bråk och annan skit som jag inte pallar med just nu. Vi ska snart skiljas åt. Det gör så himla ont i mig. Det känns som att jag sviker dig. På sätt och vis gör jag ju det, men ändå inte. Jag bara hoppas på att du inom kort hittar något som gör ditt liv värt att leva. Så att du kan börja jobba igen. Umgås med människor. Vara ute och göra saker, som du tycker är kul. Snälla, låt detta ske. För jag klarar inte av att se dig såhär ensam och ledsen. Snälla mamma...♥
Kämpa på, var stark. Jag vet hur det känns.