Hatar livet så grovt just nu
Skrev ut mig själv igår från sjukhuset. Den så kallade psykosen var inte fullt utvecklad, utan jag var precis på väg in i den. Men jag kom in i tid och fick rätt hjälp så snabbt som det gick att få den.
Men läkarna tyckte ändå jag skulle vara inlagd, i och med att jag var/är i så dåligt skick samt att jag inte har någonstans att ta vägen där hjälpen finns som jag behöver. Men i fredags natt hade jag permission, jag var dum nog att stoppa i mig alldeles på tok för många tabletter som är antipsykotiska. Blev helt väck. Ambulansen kom och körde mig till akuten där man försökte magpumpa mig. Men det gick inte särskilt bra pga att tabletterna var så stora. Sen dess har jag typ bara sovit(den vanligaste biverkningen av den medicinen). I typ 2-3 dygn alltså. Helt sjukt. Har alltså varit inlagd på MAVA(akutavdelning medicin), och fick i samband med det träffa en psykiatriker som ville lägga in mig på en psykiatrisk avdelning igen. Men jag sa nej. För det är ingen lösning för mig att gång på gång bli inlagd och vistas bland sjuka människor hela tiden. Det var nära att jag skulle få LPT, men vi kom överens om att jag LOVAR att söka akut hjälp när det krisar sådär vansinnigt mycket. Och så ska jag även ÄNTLIGEN få testa nya mediciner i hopp om att få må lite bättre. Helt ärligt så klarar jag mig inte längre själv, och endast träffa min psykolog max två gånger per vecka och så läkaren då... Som jag inte längre har någon. Jag väntar ju på att få komma till vuxenpsyk, men det var en väldans lång väntan.
Måste få spy ur mig lite. Soc har fortfarande inte kommit med något förslag eller något nytt. Eller jo, min socialsekreterare har det. Men cheferna ska ju vara så envisa och vägra betala någonting för mig. Eftersom att de anser att det är psykiatrin som ska stå för kostnaderna. Alltså SNÄLLA, jag orkar och vill inte höra något mer sånt här tjafs nu. Det räcker!!!
Och mitt jävla äckliga självskadebeteende är igång igen. Det är liksom fullt överallt, så jag har varit illa tvungen att skära mig på överarmarna. Fyfan. Men har lyckats stå emot att inte skära allt för djupt där, till skillnad ifrån låren. För då kan jag skära om och om igen, när ärren inte blir så tjocka som på andra ställen. Blir så äcklad över mig själv och mitt beteende.
Godnatt på er fina läsare. Ni är bäst, ingen protest!! <3<3
Hej vännen..skönt att höra av dig igen. Önskar du tog emot hjälpen som erbjuds, även om den inte känns tillräcklig för dig som det är. Det är bättre än att vara ensam och på vift.
Jag kan inte förstå det här med att skära sig. För mig känns det som ett rop på hjälp. Om jag får ge dig ett råd så tycker jag du ska ta emot den hjälp som erbjuds dig, va inte ensam fina du.
Vi är många som bryr oss här inne, många vanliga människor som inte är läkare eller annat men som bryr sig om dig på riktigt. Ta stöd av oss. Om du orkar skulle det vara roligt att ha en dialog med dig...men du svarar aldrig på något, kanske är det för jobbigt och kravfyllt.
Jag vet att du kommer må bättre en dag.
Kram Åsa