antecknat.blogg.se

Tog mig änligen modet att gå ner och prata med den enda tjej som jobbar här kväll/natt. "Jag kan inget göra, du får väl åka till psykakuten eller prata med din handläggare imorgon". "Det här är helt fel ställe för dig". Det är det här jag menar! Vad är det för ställe jag hamnat på egentligen? På hemsidan stod det att stället hade en egen läkare och att det jobbade sjuksköterskor här. Det trodde även min socialsekreterare. Men det är ju det sista det gör. Snälla nån haha, vad fel det jämt blir. 

Träffade mina "gamla" läkare på BUP-akuten förut. Det visade sig att det är dom två som har ansvar för mig nu och inte min ordinarie läkare på öppenvården, som förvisso har slutat nu. Eh min öppenvårdsmottagning har gått från att ha fyra läkare i våras till att nu inte ha någon. Lyckat. I alla fall, så blev mötet inte särskilt lyckat. Fick mest kommentarer om hur ofta jag bytte känslor och att min personlighetsstörning är ett problem. Nähe liksom. Jag måste tänka med förnuftet istället för känslan, jag vet jag vet jag vet. 

Sedan kunde jag också fetglömma att få en egen lägenhet, som var ett av alternativen. "Det blir behandlingshem nu". "Du tar inte emot hjälpen". Det gör jag väl visst det. Men jag känner inte att jag vill åka till något behandlingshem för jag behöver vara bland FRISKA människor i en frisk miljö. Inte orka lyssna på vem som mår sämst, vem som åkt polisbil flest gången eller vem som skär sig djupast. Fan, jag orkar inte med allt mådåligt-snack. Sedan är jag även klar med mig själv när det gäller terapi. Finns inget mer att lära sig, uppenbarligen. Och någon medicin fick jag inte heller. För jag ska lära mig att klara mig utan det. Helt förståeligt, att hon tänker så. Men både hon, jag och alla andra vet att livet inte funkar särskilt bra för tillfället och att jag har uppenbara problem. Helvete vad trött jag är och blir på allt.