Ingenting hjälper

Jag vågar inte blunda. Jag vågar inte somna. För jag vågar inte vakna upp imorgon. Det bor så ofantligt mycket smärta i mig just nu. Så mycket spykänslor. Så mycket hat. Så mycket saknad. Så mycket dödslängtan. 
Det finns ingen glädje, lycka, kärlek eller någon hunger efter livet. Hungern efter livet, som jag önskar att jag kunde bota, genom att ge det mat. Men det kan jag inte. Istället svälter och smälter allting ännu längre bort ifrån mig för varje dag som går. 

Det hjälper inte längre att skära sig. Det hjälper inte längre att gråta. Det hjälper inte längre att hata, slå, skrika eller vad fan som helst. Ingenting hjälper. Och nej  - jag vill inte bli fullproppad med mer mediciner som läkaren på något märkligt sätt tror ska hjälpa MIG att klara av vardagen. Elvanse, Topimax, Abilify, Cipralex, Haldol, Cisordinol och Stesolid/Temesta på morgonen, inget mer jag kan få??? Kan jag inte få domna bort lite till? Vissa av medicinerna går ju emot varandra, men visst, tryck i mig lite till. 

Jag är så... Jag vet inte vad. Så jävla arg, besviken, ledsen, förvirrad och trasig. Jag vantrivs så mycket. Jävla liv. Jävla helvete. Jävla jag. 


Follow on Bloglovin