Äckel Äckel Äckel

Likt alla andra dagar försöker jag unvika speglar så gott det går. Jag vill inte se mig själv. En misslyckad ful, äcklig och fet gris. Jag ska börja sluta äta helt igen. Dumt, jag vet. Men jag klarar inte av att känna hur ångesten kommer krypandes varje gång jag äter. Jag orkar inte räkna kalorier. Jag orkar inte känna hur jag går upp i vikt efter varje måltid. Och framför allt, jag orkar inte se hur tjock jag är i spegeln. 

Jag är så äcklad över de kilon jag gått upp här inne. Fan vad äckligt. Fan vilket misslyckande. Att det ska vara så jävla svårt att lyckas med någonting. 

Jag vill slippa känna. Jag orkar inte känna. Jag orkar inte må dåligt. Jag vill upp ur brunnen så snabbt det går. Varför ska det vara så jävla svårt? Jo för locket är på. Jag får knappt något syre. Jag ser inget ljus. Jag kvävs. 

Kommentarer:

1 krisse:

oj då vet faktiskt inte vad jag skrev men ser inte heller inlägget jag vet jag kommenterade

2 Anna:

Vilken bra blogg, du är väldigt duktig på att skriva! Och de är läsvärt.

3 Amanda:

Hej!
Jag hittade precis din blogg och har skummit igenom den lite. Tror vi har haft rätt liknande problem och uppväxt. Jag har inte heller någon pappa och har vuxit upp själv med en labil mamma som varit alkoholist och mest troligt har borderline och ADHD. Nu slåss jag med depression, GAD och panikångest. Tänkte att du kan höra av dig på mailen om du vill prata med någon som vet hur det känns. Känner igen mig i jättemycket du skriver i alla fall.
Kram!

4 jenny:

Vad heter. Du på instagram

5 Åsa:

Det enda jag kan göra är att fortsätta att skriva till dig.
Du är inte ful,fet, äcklig eller misslyckad.

Men något som gör dig gott är all form av träning.

När jag var deprimerad så slutade jag äta. Det gjorde min depression ännu värre.En vän berättade det för mig. Så jag började äta igen och det blev lättare för varje dag. Har du ingen näring i kroppen så har kroppen inget motstånd alls. Så snälla. SLUTA inte att äta. Det gör allt bara ännu värre.
Men träning ger dig endorfiner, kan du inte prova det? Sätt ett mål att träna 1 dag/vecka och när du klarat det en tid, så kan du sätta ett nytt mål om två dagar osv. Är du med?!
Skräpmat gör mig deppig, så jag undviker det med.
Prova, å berätta för mig sen hur det kändes!

Om du inte försöker så kan du ju aldrig känna ett wow är du lyckas <3
Ingen människa, inte ens den lyckligaste i den lyckligaste av världar mår bra om den inte äter bra och rör på sig..dvs, det är extra viktigt för ditt välmående att göra det.

Det är så många där ute i etern som inte mår bra, jag vill du ska veta att du absolut inte någonstans är ensam om dina känslor.
Stor varm innerlig kram, till dig från mig

6 Sarah:

Du är verkligen duktig på att skriva, och du har en riktigt fin blogg!
Kram!♥

7 Felicia:

Jag förstår din situation. Tycker synd om dig :-(
Om du vill må bättre och gå ner i vikt så rekommenderar jag att du äter minimalt (eller uteslut helt och hållet) med kött, mjölk, fågel, fisk och ägg ( animaliska produkter) Var också försiktig med animalig med fett som nötter och olja eftersom fettet du äter är fettet du bär. Ät istället fullkornsprodukter, bönor, baljväxter, grönsaker och frukt så kommer du att må mycket bättre. Annars kan du också skippa gluten om du mår bättre. Precis så åt jag eftersom jag insåg att jag ej vill fortsätta att vara överviktig och sjuk. Jag lovar det gör Susen. Lycka till ;-)

8 RMCK - en skönhetsblogg:

Kämpa, kämpa, kämpa. Det GÅR att ta sig ur, verkligen. Det låter långt bort eller omöjligt men det går. Rekommenderar dig att läsa lovebyagge.for.me eller hennes tidigare blogg, anorexijag.blogg.se. Hon är min väns syster och var svårt sjuk i anorexi i flera år, men nu är hon igenom skiten och har en frisk syn på mat, träning och hälsa. Jag vet inte, men hon kanske kan inspirera lite.
Ta hand om dig <3

9 Sara:

Har bara ögnat igenom din blogg men jag känner bara.. Vart är din föräldrar? Läser dom detta borde dom agera

10 Emily:

åh, vad jag bara vill ge dig en stor kram. De du skriver påminner mycket om vart jag en gång var i livet. Ut och in på bup och psyk (ens andra hem i princip) hade också en hat/kärlek till min mamma som hade haft missbruk o psykiska problem hela min uppväxt. Jag fick tillslut komma till ett behandlingshem, och ja hemmet hade absolut brister men lyckades på något sätt hjälpa mig. Också ett lite mer "öppnare" hem där eget ansvar var en stor del. Jobbigt? Ja. Jag tog bondpermisar var o varannan helg, smet ut o festade med de andra tjejerna, smög in killar genom fönstret.. levde rövare. Men efter ett tag började jag bli starkare. Kom bort från mamma och allt där hemma som påminner en om allt som vart, jag fick förtroende för viss personal, fick nya vänner och sakta men säkert bygger man upp ett nytt "jag". visst man gör sina tabbar på vägen, men de var en stor del av vägen till tillfrisknad tror jag. Personligen hade jag inte kunnat bo på ett hem där jag blev "tvingad" till allt utan jag tror lite att man lär sig p vägen så var inte rädd för att dom ger dig lite ansvar. Jag blev utskriven efter 2½ år och lever idag som vilken annan människa. visst, ärren finns kvar, många år har "försvunnit" men idag älskar jag livet, helt ångestfri och en helt okej relation till min mamma. Hoppas du får uppleva samma sak i framtiden. Det är du värd <3

11 Anneli:

Åh. Jag känner igen mig litet i vad du skriver. Depressionen och den där jävla äckliga skitångesten. Slapp att åka in och ut ur psyket, men självhatet och depressionen känner jag igen. Det är som om det är jag för ett-två år sedan som skriver det du skriver. Idag är det bättre. Vill fortfarande dö och gillar varken mig själv eller livet, men jag är rätt nöjd med det. Jag kan hantera mina tankar. Livet är ok. Det fungerar. Ibland kan till och med jag vara ok. Det är helt underbart, speciellt i jämförelse med förut. Att inte känna ett dagligt behov av att kalla sig själv för äckel. Du fixar det bruden. Det vet jag. Även om det känns omöjligt nu, så fixar du det. Förr eller senare.

Kommentera här:

Follow on Bloglovin