antecknat.blogg.se

Vill inte tänka. Vill inte känna. Vill inte andas. Vill inte leva. 

Vill bort. Bort från all sorg, hat, hopplöshet och ångest. Jag har försökt så länge nu, lite för länge. Bensinen är slut. Motorn fungerar inte. Vindrutetorkarna fungerar inte. Alla fönster och tak är borta, det finns inget skydd längre. Jag är en övergiven bil. Som väntar på att bli bogserad till soptippen. Fast i mitt fall, graven. Det är dags för avsked. Säga hejdå till... Inget. Möjligtvis mina vänner som inte visste något. Och den så kallade familj jag en gång hade. Jag dolde det så väl. Förlåt. Jag känner mig så falsk. Jag är så besviken på mig själv. Jag förstår inte hur jag hamnade här. Varför det gick så fel. Varför jag inte mår bättre trots ett tjugotal inläggningar, KBT, DBT och hur mycket samtal som helst med både läkare, psykologer och socionomer/socialsekreterare. Varför? Varför är jag kvar? Varför kommer jag inte vidare? Varför hittar och GÖR inte någon något mer konkret, förutom att sitta och ge mig falska förhoppningar om att det finns så bra planer och boenden som jag ska till? Jag vill inte höra meningar mer som "Vi gör allt vi kan. Nu har vi cheferna på våran sida. Nä nu vill min chef inte längre betala platsen" osv. Fan!!! Det finns så bra hjälp att få, som både jag och alla andra vet att jag behöver. Men jag kan liksom inte vänta mer. Jag kan inte med att göra en till utredning. Jag kan inte med att träffa en enda till läkare som jag inte träffat innan. Alla tycker och tänker så himla olika. Spottar ut olika diagnoser hit och dit. Jag vet inte hur jag ska tänka. Hur jag ska definiera mig själv. Vem jag är. Vad jag ska förhålla mig till. 

Det är så mycket mer som har hänt som jag aldrig skrivit här på bloggen. Det är privat. Jag vill hålla det för mig själv. Men det gör så jävla, jävla ont. Jag önskar att jag kunde limma ihop mig själv. Hitta tillbaka. Men jag kommer aldrig kunna göra det. För jag är 24 timmar närmare att avsluta mitt liv. Att ta dessa äckliga tabletter som fastän att de är så äckliga ändå frestar mig. De ligger där, på bordet bredvid sängen. Fem kartor. Med 10 stycken tabletter per karta. Och så en Cola Zero flaska fylld med vatten. Jag är så himla redo. Äckligt redo. Jag tror inte att jag klarar det här. Fan. 

Jag har tagit mina lugnande, både Stesolid och Temesta. Och så min sömnmedicin. Det går ändå inte att fly. Inte att sova. Inte att leva. Det går inte att göra någonting för det.