Jag är den störste förloraren. Jag ger upp. Jag struntar i bloggen, behandlingshemmet, BUP, vänner och familjen. Jag orkar inte med det här livet. Fan ta allt. Fan för allt.
Nej, jag är inte maskrosbarnet som är så stark och klarar vad som helst. Jag har också en gräns. Och den har jag nått nu. Så jävla grovt. Ses i himlen. Om det nu är dit man kommer.