Försöker försöker och försöker

Tog mig änligen modet att gå ner och prata med den enda tjej som jobbar här kväll/natt. "Jag kan inget göra, du får väl åka till psykakuten eller prata med din handläggare imorgon". "Det här är helt fel ställe för dig". Det är det här jag menar! Vad är det för ställe jag hamnat på egentligen? På hemsidan stod det att stället hade en egen läkare och att det jobbade sjuksköterskor här. Det trodde även min socialsekreterare. Men det är ju det sista det gör. Snälla nån haha, vad fel det jämt blir. 

Träffade mina "gamla" läkare på BUP-akuten förut. Det visade sig att det är dom två som har ansvar för mig nu och inte min ordinarie läkare på öppenvården, som förvisso har slutat nu. Eh min öppenvårdsmottagning har gått från att ha fyra läkare i våras till att nu inte ha någon. Lyckat. I alla fall, så blev mötet inte särskilt lyckat. Fick mest kommentarer om hur ofta jag bytte känslor och att min personlighetsstörning är ett problem. Nähe liksom. Jag måste tänka med förnuftet istället för känslan, jag vet jag vet jag vet. 
Sedan kunde jag också fetglömma att få en egen lägenhet, som var ett av alternativen. "Det blir behandlingshem nu". "Du tar inte emot hjälpen". Det gör jag väl visst det. Men jag känner inte att jag vill åka till något behandlingshem för jag behöver vara bland FRISKA människor i en frisk miljö. Inte orka lyssna på vem som mår sämst, vem som åkt polisbil flest gången eller vem som skär sig djupast. Fan, jag orkar inte med allt mådåligt-snack. Sedan är jag även klar med mig själv när det gäller terapi. Finns inget mer att lära sig, uppenbarligen. Och någon medicin fick jag inte heller. För jag ska lära mig att klara mig utan det. Helt förståeligt, att hon tänker så. Men både hon, jag och alla andra vet att livet inte funkar särskilt bra för tillfället och att jag har uppenbara problem. Helvete vad trött jag är och blir på allt. 



Paradise hotel(NOOOOOOT!!!!)

Är på det nya boendet. Fyfan, säger jag bara. Jag vet, jag gnäller, ingenting passar. Men det verkar vara omöjligt att hitta ett ställe som passar mig. Aja, jag bor med 12 psykos/fd psykos patienter. Ingen är "vanlig". Alla ser ut som såna där psykpatienter man ser i amerikanska filmer. Alla är tysta. Stirrar. Ser ovårdande och väldigt sjuka ut. Det är tre personal här, på 13 pers. Känns ju sådär tryggt. 

Det händer ingenting här. Man är inne på sitt fattiga rum som består av en sunkig säng, en byrå och en fåtölj från typ 1700-talet. Det finns två tv-apparater, ett piano och en gitarr. Eh, kul. Inte ens några spel. Känner redan nu att det här inte kommer funka. Min socialsekreterare kände lika dant. Men jag får helt enkelt försöka, lite till. Tills det finns ett annat boende(är alltså här i väntan på att få komma till ett annat långvarigt boende). Vafan asså. Blir så less och trött. Behöver ju sysselsättning, hitta på någonting. Det behöver inte vara något stort. Utan som på det andra stället, man åkte ändå och gjorde saker. Typ hyrde film eller spela minigolf. Det här är ju sååååå deprimerande. Det finns inte ens internet, så jag kan inte sitta vid datorn heller. Bläääääääää!!

Pussss

Ah, gillar att ta fula selfies

"Du är för sjuk för att vara här. Vi har inte rätt kompetens. Som du kanske förstår kommer du inte kunna vara här, du får packa dina väskor och åka härifrån så snart som möjligt". Dessa ord. Dessa meningar. Jag... ville inte höra det. Men jag fick höra det ändå. 

I tisdags fick jag äntligen komma till ett akutboende som Soc hade ordnat. Så fort jag klev in i byggnaden kändes det rätt. Personalen var hur goa och underbara som helst, likaså de andra ungdomarna. Äntligen, hade jag hittat "hem". Jag kände hopp. Jag mådde betydligt bättre där, än vad jag gjorde hemma. Vi hittade på saker. Tillsammans. Det fanns alltid någon att prata med. De hade humor, var otroligt kreativa och förstod. Förstod på riktigt. Inte bara "det kommer ordna sig". De engagerade sig. De visste precis hur de skulle göra. Men...

Min Panikångest kom, flera gånger om dagen(vad hade dom förväntat sig, de visste ju om det) och de kunde inte hantera den. Inte hjälpa mig på rätt sätt, enligt personalen. På torsdagskvällen fick dom nog. Det gick inte. Både ambulans och polis kom. Blev körd till den vanliga akuten först, för att sedan med polis åka till psykakuten. Psykakuten som jag varit på alldeles för många gånger den senaste tiden. Den här gången fick jag i alla fall träffa en grym läkare, som var konkret och hur lätt som helst att prata med. Vi gjorde en plan, med ny medicinering bl.a., men den planen kan inte komma igång förrän jag fått en riktig kontakt på vuxenpsykiatrin, vilket jag inte har nu. Ska dit i oktober(SUUUUCK), men då ska jag bara träffa en sjuksköterska... Så det lär dröja ett bra tag. I alla fall, så fick jag komma tillbaka till boendet efter att jag varit där. Trots att de inte ville ha mig där, då dom var alldeles för oroliga och inte kunde ta in extra personal. Jag fick sova i vardagsrummet med en från personalen, då de vägrade låta mig sova själv.

Men, så vid 12-tiden på fredagen hade jag möte med cheferna och personalen. Jag kunde alltså inte längre vara kvar. De hade försökt hela morgonen att hitta något annat boende, utan att lyckas. Jag tänkte att det skulle ordna sig under dagen, att det skulle finnas något boende. Men nej. Det gjorde det inte. Men alla människor runtomrking mig var guld värda, de gjorde verkligen allt. Tanken var att jag på fredagen skulle till ett annat boende, ett vårdhem, på studiebesök. Men de ville inte längre ta emot mig. Så ja... Nu är jag alltså hemma. Igen. Jag vet inte hur någonting blir. Det pratas och planeras om allt, känns det som. Orana, det behandlingshemmet jag egentligen skulle till för några månader sedan men aldrig blev av, för att cheferna på Soc inte ville betala platsen, är aktuellt igen. Mer än så vet jag inte. Oh my GOOOOOOD vilken röra. 

På onsdag ska jag i alla fall träffa den läkare jag hade under tiden när jag var inlagd på BUP, och så en till läkare som jag också träffade där ibland. Om cirkus fyra timmar ska min socialsekreterare ringa, jag hoppas verkligen hon har ordnat något. För här hemma kan jag ju inte vara. Det vet alla om. Den här helgen har bara varit... jag vet inte vad. Gång på gång, känner jag att jag inte orkar mer. Helt ärligt talat, förstår ni? Hur skulle jag kunna känna att jag orkar, när det aldrig går framåt? Hur svårt kan det vara?

 


Follow on Bloglovin