Ingenting hjälper

Jag vågar inte blunda. Jag vågar inte somna. För jag vågar inte vakna upp imorgon. Det bor så ofantligt mycket smärta i mig just nu. Så mycket spykänslor. Så mycket hat. Så mycket saknad. Så mycket dödslängtan. 
Det finns ingen glädje, lycka, kärlek eller någon hunger efter livet. Hungern efter livet, som jag önskar att jag kunde bota, genom att ge det mat. Men det kan jag inte. Istället svälter och smälter allting ännu längre bort ifrån mig för varje dag som går. 

Det hjälper inte längre att skära sig. Det hjälper inte längre att gråta. Det hjälper inte längre att hata, slå, skrika eller vad fan som helst. Ingenting hjälper. Och nej  - jag vill inte bli fullproppad med mer mediciner som läkaren på något märkligt sätt tror ska hjälpa MIG att klara av vardagen. Elvanse, Topimax, Abilify, Cipralex, Haldol, Cisordinol och Stesolid/Temesta på morgonen, inget mer jag kan få??? Kan jag inte få domna bort lite till? Vissa av medicinerna går ju emot varandra, men visst, tryck i mig lite till. 

Jag är så... Jag vet inte vad. Så jävla arg, besviken, ledsen, förvirrad och trasig. Jag vantrivs så mycket. Jävla liv. Jävla helvete. Jävla jag


Det är så mycket man ska och inte ska

Jag skulle ju inte gråta mig tills sömns. Jag skulle ju inte ta för mycket tabletter. Jag skulle ju inte skära mig.
Jag skulle ju inte strypa mina armar och ben med fisklinor.
Jag skulle ju inte överleva denna helvetes julafton. 

Men det gjorde jag.
Det är stopp nu. Fan. Att det ska vara ett sånt jävla projekt att orka, och framförallt överleva.

I say FUCKYOU and smile

Hjärtat brinner. Tårarna vräker ner likt ett ihärdigt regnoväder som vägrar dra sig förbi. Såren och ärren kliar något vansinnigt. Ensamheten och sorgen är ett faktum. Jag klarar inte av det. Det spelar ingen roll att jag blir fullproppad med mediciner, pratar med olika psykologer och sjuksköterskor eller har meningslösa vårdplaneringsmöten där ingenting konkret bestäms. Visst, alla är överens och eniga om att jag behöver behandling som innefattar ett boende med personal. Och det NU. Det är vad jag ska få nu, tillslut. Få komma till ett behandlingshem i Skåne, det blev slutligen psykiatrin som ska stå för kostnaderna. Grattis Soc! Ni slipper bekosta mig. Men ytterligare två Lex Sarah och JO-anmälan är gjorda, så grattis åter igen. För att ni på ett helt bisarrt sätt skött alla utredningar och insatser så fruktansvärt dåligt. 
 
Men då var ju det här med hjälpen, som behövs NU. Och inte om några månader, eller i värsta fall upp till ett halvår. Men soc vägrar som sagt ta något som helst ansvar för mig, åtminstone cheferna som jag haft otaliga möten med. Jag har dock fått två nya handläggare, dom gör det som kan göras. Men beslutet om att få hjälp nu hänger tyvärr inte på deras axlar, utan på cheferna. 
 
Näe, nu vill inte jag vara vaken en enda minut till. Står inte ut. Ska inte skära mig mer. Ska inte gråta mer. Ska inte hyperventilera mer. Ska inte känna mer. Jag kanske ska ta ytterligare något mer av alla de lyckopiller jag har? Svårt att välja vilken dock.*ironi*

(Förstår inte varför texten får ett annat format när jag kopiera in det från anteckningar på mobilen, någon som vet hur får det gamla vanliga teckensnittet?)
 
Follow on Bloglovin