Det E Dark Nu

Det är så jävla jobbigt just nu. Jag står inte ut. Jävla jävla jävla ångest. Jävla liv. Jävla allt. 

Jag är så rädd för vad som komma skall. Jag är så rädd för att jag kommer ge upp. Jag är så rädd för mina planer. Planer som längre inte skrämmer mig, men som jag ändå är så rädd för. 

Jag vill bara försvinna ifrån det här äckliga livet. Jag förstår inte varför man föds om livet ändå bara ska gå åt helvete. Så varför???



Kan du inte bli bra nån gång?

Träffade mamma idag när jag var hemma hos mormor och morfar. Hon är jättesmal. Tom. Tyst. Borta. Förrvirrad. Ensam. Jag klarar inte av att se henne såhär. Det var ju bättre ett tag efter att hon fått ECT-behandling(elchocker), hon var som en ny människa. Hon började prata. Aktivera sig. Äta. Ta tag i saker och ting. Men nu är allt som bortblåst igen. Tillbaks på ruta ett. DEN DÄR JÄVLA RUTA ETT. 

Jag pratar knappt med dig längre, mamma. Det går inte, det leder bara till än massa bråk och annan skit som jag inte pallar med just nu. Vi ska snart skiljas åt. Det gör så himla ont i mig. Det känns som att jag sviker dig. På sätt och vis gör jag ju det, men ändå inte. Jag bara hoppas på att du inom kort hittar något som gör ditt liv värt att leva. Så att du kan börja jobba igen. Umgås med människor. Vara ute och göra saker, som du tycker är kul. Snälla, låt detta ske. För jag klarar inte av att se dig såhär ensam och ledsen. Snälla mamma...♥

min favorit <3<3
Follow on Bloglovin