Jag klarar inte av att leva längre

Jag är den störste förloraren. Jag ger upp. Jag struntar i bloggen, behandlingshemmet, BUP, vänner och familjen. Jag orkar inte med det här livet. Fan ta allt. Fan för allt. 

Nej, jag är inte maskrosbarnet som är så stark och klarar vad som helst. Jag har också en gräns. Och den har jag nått nu. Så jävla grovt. Ses i himlen. Om det nu är dit man kommer. 

När ska allt få ett slut?

Mina knogar är sönderslagna. Jag har flera feta bulor i huvudet. Mina händer och och armar är fulla av blåmärken och svullnader. Låren är sönderskurna och mitt hjärta blöder. 
 
Livet står stilla. Ingenting händer. Jag har inte fått veta någonting kring hur framtiden blir heller. Men jag är ju van. Van att ständigt gå runt i en ovisshet. Som det känns nu så skiter jag i allting. Jag orkar inte kämpa mer för ingenting. Jag väntar fortfarande på att beslutet gällande behandlingshemmet ska skickas till mig, så att vi kan överklaga beslutet. Men det har alltså inte kommit än. Veckorna rinner i väg... Jag fyller 18 om en månad... Ingenting är bestämt än... Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom detta. Antagligen lär jag väl bli utkastad med huvudet före och så får jag klara mig alldeles själv. Det är så det brukar vara. För allting skiter ju sig. Alltid. 

 Orkar inte spela teater varje dag längre. Ändå så gör jag det. 
Follow on Bloglovin