Min bästa vän

Du är tyvärr min bästa vän. Ibland är jag snäll, rör dig bara lite ytligt. Men ibland kommer jag bara närmare och närmare, djupare och djupare. Ibland behövs ingen omläggning. Ibland behövs plåster. Ibland behövs kompresser och stripes. Ibland behövs du sys. Ibland behöver du opereras. Men jag älskar dig ändå, min kära, älskade vän. Nu ska vi ha mysigt du och jag, för jag står inte ut i all smärta och ovisshet.



Svar från frågestunden

Har du sålt din kropp för pengar? Hur gick det till isåfall?
Svar: Ja, dessvärre. Det är någonting jag ångrar oerhört mycket och äcklas över. 
Det är överraskande enkelt, men hur det gick till är ingenting som jag vill gå in på förtillfällt. 

Har du haft sex med flera män samtidigt?
Svar: Flera gånger, men det är absolut ingenting jag gillar och tänker nog aldrig göra om det. 

Vad är det värsta som har hänt dig?
Svar: Som tur är har jag aldrig varit med om "det värsta". Visst har jag hamnat och varit med om obehagliga situationer, blivit rånad och misshandlad men som sagt, ingenting jag klassar som "värst". Möjligtvis när mamma insjuknade i schitzofreni och drabbades av psykoser, vilket hon fortfarande får ibland.

Vad är den vanligaste orsaken till att man blir bältad? Hur fungerar det? Och vad utlöser det?
Svar: När personalen inte hittar någon annan lösning att reda ut situationen på, om man exempelvis är våldsam eller skadar sig själv allvarligt. 

Hur ser det ut på en psykiatrisk avdelning?
Svar: Det är helt beroende på vilket sjukhus och avdelning du är inlagd på. Oftast ser miljön inte särskilt inbjudande ut, vita kala väggar och grått utslitet golv. Det finns alltid ett eller två gemensamma dagrum där det finns en tv och möjligtvis pussel och några spel. Oftast är även matsalen i samma rum.
Sitt rum som man antingen har själv eller delar med andra består enbart av sängar, sidobord och små garderober. 
Men som sagt, det finns även nyrenoverade psykiatrikliniker där alla har sitt egna rum med toa och dusch och miljön kan liknas som ett hotell.

Vad har din mamma för diagnoser?
Svar: Det är konstaterat att hon har Autism, ADHD och Bipolär sjukdom. Sedan är det fortfarande oklart kring schitzofrenin/psykoserna.

Har du drömmar? 
Svar: Även fast jag befinner mig längst in i grotta just nu och hela kroppen skriker "DÖÖÖÖÖ" så har jag självklart drömmar. Självklart vill jag bli frisk, fortsätta min utbildning och alla pågående projekt/jobb samt att mina nära och kära ska få vara någorlunda friska. Men någon jättedröm har jag faktiskt inte. Drömde gjorde jag mer förr, nu ger det mig mest ångest.

Har du funderat över att flytta utomlands i framtiden och lämna allt här?
Svar: Jag har ett enormt stort kontrollbehov och skulle jag flytta utomlands skulle jag inte ha koll på någonting. Inte veta var jag ska eller var någonting ligger. Den tanken skrämmer mig enormt, för där jag bor nu vet jag varenda gata och var alla buss/spårvagnslinjer går någonstans. 
Men självklart önskade jag att jag hade modet att dra härifrån och lämna allt som bekymrar mig, det är något jag har möjlighet till. Men att försöka fly undan något som finns, går ju som bekant inte och någon gång kommer man vara tvungen att återvända "hem". 

Hur är det med din pappa, har ni bra kontakt?
Svar: Vi har ingen kontakt alls då jag inte vet vem han är och han inte vet att jag finns.

Hur ser din mammas relation ut med din mormor och morfar? Dom verkar vara riktiga änglar btw.
Svar: Den är väldigt upp och ner. Men dem har kontakt och pratar och träffas ibland, även om orken och tålamodet inte finns där. 
Riktiga änglar är dem verkligen, vad skulle jag gjort utan dem?

När började du må dåligt? Var det under någon speciell period?
Svar: Prick på dagen när jag fyllde 15. Jag drabbades av någon slags ålderskris och trodde jag skulle dö i en hjärntumör och var konstant oroad över att mina nära skulle dö. Så varje gång jag träffade någon skrev jag ett "hejdå-brev" eftersom jag trodde det var sista gången vi träffades. Jag drabbades även av extrem hypokondri.

Men jag har mått dåligt innan dess också, men inte så påtagligt att det fick hela mina vardag och liv att stanna upp.

Har din mamma alltid varit psykiskt instabil eller insjuknade hon under någon period?
Svar: Nej det har hon inte. Hon började insjukna mer och mer ju äldre jag blev.

Vad heter dina närmsta vänner?
Svar: Vill inte nämna några namn i bloggen.

Vill du studera vidare i framtiden?
Svar: Vill och vill... Först måste jag läsa upp alla grundskolebetyg samt gymnasiet. Det känns som en fruktansvärt lång väg, fy. 

Hur är det att ha Borderline? Har aldrig riktigt förstått det så jag är jättenyfiken eftersom jag själv misstänker att jag har någon form av personlighetsstörning.
Svar: Typ Backe upp och backe ner, tills man inte orkar mer. Vilket oftast för mig resulterar i självdestruktivitet genom att skära mig eller ta en överdos. Sedan är känslorna fruktansvärt mycket starkare än "normalt". Är jag exempelvis glad, så kan jag inte sluta le och hela världen känns som att den är min och att jag kan göra vad som helst. Överdrivna känslor helt enkelt. Och impulser ska vi inte tala om. 
Men det är så olika från person till person.

Kan du göra mig en tjänst att skriva alla bra och dåliga saker i livet och vara extra uppmärksam på det som är bra och försöka undvika och se upp för de dåliga sakerna? 
Svar: Åååh, svåra frågor att svara på men dem är viktiga. Försöker och försöker... Nä, tomt i skallen. 

Var är du någonstans nu? Vuxenpsyk? BUP-akuten?
Svar: Har tillbringat en lång period på vuxenpsyk men är sedan drygt tre veckor på ett boende i väntan på att få komma till ett behandlingshem. 

När har du varit som närmast att dö? Hur blev du räddad?
Svar: När jag hade proppat i mig oändligt mycket tabletter och slutade andas. När det blev såpass allvarligt befann jag mig på sjukhuset. 

Hur blev du sjuk? Kan du ta kort på dagens outfits? Vad gillar du för mat?
Svar: Hjärnan och kroppen klarade inte mer, det sa bara stopp. Jag kunde inte lura människorna omkring mig längre att allt var bra, för det var ju åt helvete alltihop. 

Är relativt intresserad av mode och smink, men förtillfällt trivs jag bäst i myskläder och det är inget intressant att ta kort på. Men lyckas jag ta mig ut, någorlunda fixad, kan jag givetvis lägga upp bilder. 

Gillar mest asiatisk och kinesisk mat. Och goda sallader.

Finns det någon person som du litar på som du kan få stöd av?(Inom vården, släktingar eller vänner?)
Svar: Det är lite svajigt med det just nu. Mormor och morfar vill jag inte belasta, så att prata med dem undviker jag helst. Jag har en underbar sjuksköterska på öppenvården som är fantastisk och så två tidigare arbetskamrater.

Hur mår du? Jag undrar vad du har gjort för att få LPT? Och även om du har x-vak.
Svar: Just nu är jag väldigt nedstämd, ledsen och känner mig plågsamt ensam. Ångesten kryper genom hela kroppen och rakbladet ligger inte långt ifrån mig.

Ska jag vara ärlig så minns jag inte, har fått det så många gånger. Antagligen hade jag väl tagit någon allvarlig överdos. X-vaket hade jag för att jag inte skulle skada mig.

Vad är din uppfattning om vad som "krävs" för att bli inlagd inom slutenvården, på vuxenpsyk? Har du varit med om att du sökt hjälp akut och att dem skickat hem dig igen, fast du själv känt att det inte räckt utan skulle behöva mer hjälp? Vad har varit läkarnas förklaring då isåfall? Av mina egna erfarenheter och andras känns det tyvärr som att det är väldigt svårt att bli inlagd, att det ofta krävs att man mår extremt, extremt, extremt dåligt, har tydliga planer på att ta sitt liv osv. Är det så tycker du eller är din erfarenhet att man blir inlagd även om man inte är självmordsbenägen t.ex?
Svar: Allvarliga psykiska tillstånd som inte går att behandlas på något annat sätt, om öppenvården inte räcker till exempelvis. Så som djupa depressioner, svåra manier, psykoser, allvarligt självskadebeteende eller allvarliga självmordsplaner. Eller om man har gjort ett självmordsförsök, då tas man in för suicidprevention. Sedan kan man även bli inlagd om det behövs göra medicinjusteringar.

Jag har blivit hemskickad några gånger när jag sökt akut, men då har jag och läkaren kommit överrens om en plan eller fått extra medicin om det har behövts. 

Dessvärre är det svårt att bli inlagd. Eller ja, svårt kanske jag inte ska kalla det, men det måste finnas tillräckliga skäl. Inläggningen måste ju vara till någon nytta. Lider du av ångest eller har en lätt till medelsvår depression gör en inläggning ingen nytta. Men du behöver inte vara självmordsbenägen för att bli inlagd. 

Har du någon psykoterapibehandling? Dvs att du går hos en psykolog eller liknande regelbundet? Om inte, vad beror det på?
Svar: Inte just nu, står i kö för att träffa både neuropsykolog och vanlig psykolog. Men jag träffar en sjuksköterska två gånger i veckan och hon är mer än en sjuksköterska. 

Har ju tidigare gått i både KBT och DBT samt fått MDMA-behandling. Så jag vet inte riktigt vad som står på tur. 

Hur känner du inför sommaren? Skönt, eller är du mer som jag och mest får ångest inför och under sommaren?
Svar: Ångest, ångest och ångest. Tanken var att jag om några veckor skulle flytta till ett behandlingshem i Skåne men tydligen löper avtalet ut mellan Skåne och Västra Götaland och Skåne vill inte förlänga det. Fick reda på det för några dagar sen. Oturen är min bästa vän. SUCK.

Follow on Bloglovin