Ah, gillar att ta fula selfies
"Du är för sjuk för att vara här. Vi har inte rätt kompetens. Som du kanske förstår kommer du inte kunna vara här, du får packa dina väskor och åka härifrån så snart som möjligt". Dessa ord. Dessa meningar. Jag... ville inte höra det. Men jag fick höra det ändå.
I tisdags fick jag äntligen komma till ett akutboende som Soc hade ordnat. Så fort jag klev in i byggnaden kändes det rätt. Personalen var hur goa och underbara som helst, likaså de andra ungdomarna. Äntligen, hade jag hittat "hem". Jag kände hopp. Jag mådde betydligt bättre där, än vad jag gjorde hemma. Vi hittade på saker. Tillsammans. Det fanns alltid någon att prata med. De hade humor, var otroligt kreativa och förstod. Förstod på riktigt. Inte bara "det kommer ordna sig". De engagerade sig. De visste precis hur de skulle göra. Men...
Min Panikångest kom, flera gånger om dagen(vad hade dom förväntat sig, de visste ju om det) och de kunde inte hantera den. Inte hjälpa mig på rätt sätt, enligt personalen. På torsdagskvällen fick dom nog. Det gick inte. Både ambulans och polis kom. Blev körd till den vanliga akuten först, för att sedan med polis åka till psykakuten. Psykakuten som jag varit på alldeles för många gånger den senaste tiden. Den här gången fick jag i alla fall träffa en grym läkare, som var konkret och hur lätt som helst att prata med. Vi gjorde en plan, med ny medicinering bl.a., men den planen kan inte komma igång förrän jag fått en riktig kontakt på vuxenpsykiatrin, vilket jag inte har nu. Ska dit i oktober(SUUUUCK), men då ska jag bara träffa en sjuksköterska... Så det lär dröja ett bra tag. I alla fall, så fick jag komma tillbaka till boendet efter att jag varit där. Trots att de inte ville ha mig där, då dom var alldeles för oroliga och inte kunde ta in extra personal. Jag fick sova i vardagsrummet med en från personalen, då de vägrade låta mig sova själv.
Men, så vid 12-tiden på fredagen hade jag möte med cheferna och personalen. Jag kunde alltså inte längre vara kvar. De hade försökt hela morgonen att hitta något annat boende, utan att lyckas. Jag tänkte att det skulle ordna sig under dagen, att det skulle finnas något boende. Men nej. Det gjorde det inte. Men alla människor runtomrking mig var guld värda, de gjorde verkligen allt. Tanken var att jag på fredagen skulle till ett annat boende, ett vårdhem, på studiebesök. Men de ville inte längre ta emot mig. Så ja... Nu är jag alltså hemma. Igen. Jag vet inte hur någonting blir. Det pratas och planeras om allt, känns det som. Orana, det behandlingshemmet jag egentligen skulle till för några månader sedan men aldrig blev av, för att cheferna på Soc inte ville betala platsen, är aktuellt igen. Mer än så vet jag inte. Oh my GOOOOOOD vilken röra.
På onsdag ska jag i alla fall träffa den läkare jag hade under tiden när jag var inlagd på BUP, och så en till läkare som jag också träffade där ibland. Om cirkus fyra timmar ska min socialsekreterare ringa, jag hoppas verkligen hon har ordnat något. För här hemma kan jag ju inte vara. Det vet alla om. Den här helgen har bara varit... jag vet inte vad. Gång på gång, känner jag att jag inte orkar mer. Helt ärligt talat, förstår ni? Hur skulle jag kunna känna att jag orkar, när det aldrig går framåt? Hur svårt kan det vara?
I tisdags fick jag äntligen komma till ett akutboende som Soc hade ordnat. Så fort jag klev in i byggnaden kändes det rätt. Personalen var hur goa och underbara som helst, likaså de andra ungdomarna. Äntligen, hade jag hittat "hem". Jag kände hopp. Jag mådde betydligt bättre där, än vad jag gjorde hemma. Vi hittade på saker. Tillsammans. Det fanns alltid någon att prata med. De hade humor, var otroligt kreativa och förstod. Förstod på riktigt. Inte bara "det kommer ordna sig". De engagerade sig. De visste precis hur de skulle göra. Men...
Min Panikångest kom, flera gånger om dagen(vad hade dom förväntat sig, de visste ju om det) och de kunde inte hantera den. Inte hjälpa mig på rätt sätt, enligt personalen. På torsdagskvällen fick dom nog. Det gick inte. Både ambulans och polis kom. Blev körd till den vanliga akuten först, för att sedan med polis åka till psykakuten. Psykakuten som jag varit på alldeles för många gånger den senaste tiden. Den här gången fick jag i alla fall träffa en grym läkare, som var konkret och hur lätt som helst att prata med. Vi gjorde en plan, med ny medicinering bl.a., men den planen kan inte komma igång förrän jag fått en riktig kontakt på vuxenpsykiatrin, vilket jag inte har nu. Ska dit i oktober(SUUUUCK), men då ska jag bara träffa en sjuksköterska... Så det lär dröja ett bra tag. I alla fall, så fick jag komma tillbaka till boendet efter att jag varit där. Trots att de inte ville ha mig där, då dom var alldeles för oroliga och inte kunde ta in extra personal. Jag fick sova i vardagsrummet med en från personalen, då de vägrade låta mig sova själv.
Men, så vid 12-tiden på fredagen hade jag möte med cheferna och personalen. Jag kunde alltså inte längre vara kvar. De hade försökt hela morgonen att hitta något annat boende, utan att lyckas. Jag tänkte att det skulle ordna sig under dagen, att det skulle finnas något boende. Men nej. Det gjorde det inte. Men alla människor runtomrking mig var guld värda, de gjorde verkligen allt. Tanken var att jag på fredagen skulle till ett annat boende, ett vårdhem, på studiebesök. Men de ville inte längre ta emot mig. Så ja... Nu är jag alltså hemma. Igen. Jag vet inte hur någonting blir. Det pratas och planeras om allt, känns det som. Orana, det behandlingshemmet jag egentligen skulle till för några månader sedan men aldrig blev av, för att cheferna på Soc inte ville betala platsen, är aktuellt igen. Mer än så vet jag inte. Oh my GOOOOOOD vilken röra.
På onsdag ska jag i alla fall träffa den läkare jag hade under tiden när jag var inlagd på BUP, och så en till läkare som jag också träffade där ibland. Om cirkus fyra timmar ska min socialsekreterare ringa, jag hoppas verkligen hon har ordnat något. För här hemma kan jag ju inte vara. Det vet alla om. Den här helgen har bara varit... jag vet inte vad. Gång på gång, känner jag att jag inte orkar mer. Helt ärligt talat, förstår ni? Hur skulle jag kunna känna att jag orkar, när det aldrig går framåt? Hur svårt kan det vara?
Hade jag bott själv utan barn hade du fått flytta in hos mig :) förstår inte hur det kan gå till på det viset som du får uppleva gång på gång..måste vara fruktansvärt! Bara av att läsa din blogg får mig att vilja byta yrke och börja tänka på helt andra utbildningar än det jag trott varit min "grej"jag skulle såå gärna vilja kunna hjälpa till på något något litet vis..hör av dig, tveka INTE!!!