Vem är du då? "Jag är döden"
Jag går ständigt runt med en fiskelina. En stor burk med piller. Rakblad. Det är tryggt. Skönt. En säkerhetsåtgärd, för mig. Det enda som alltid finns där, för mig. Som jag litar på. Som förstår mig. Inte för att jag vet hur något av ovan kan förstå mig(ok, lät lite psykotisk där haha). Men, det känns bara bra. Att alltid ha det vid min sida.
Jag står precis vid stupet. Jag blickar ut över staden min. Jag inser att jag inte har något. Att jag är så himla ensam. Att ingen vet vad dom ska göra med mig. Jag känner ingen ångest över att hoppa. Möjligtvis sorg och besvikelse. En sorg och besvikelse över att jag var en feg jävel som gav upp. Som inte orkade mer. Fastän alla sa "jodå, du orkar lite till. En dag i taget". Så gjorde jag ju inte det. Jag fixade inte det. Varför? Jo, för jag ville inte mer. När man inte vill något, så kan man inte.
Hej fina du, det är klart att du vill. Hela du skriker ju efter hjälp. Det är klart att du vill <3
Men du vet inte hur.
Är du ensam nu eller är du på ngt hem? Är du kvar du du var först?
Jag vet att du känner dig ensam. Å jag vill du ska veta att det finns många som har det som du och som hittar en väg ut, men viljan till det är viktigt och jag tror du har den inom dig.
Det är många här inne som räcker ut en hand till dig...jag hoppas du kan se dom och känna att du inte är ensam.
Kramar Åsa