Vem är du då? "Jag är döden"

Jag vill inte mer. För det går inte mer. Jag självmedicinerar just nu, för att ens kunna stå ut några timmar. Det är min enda räddning. Men jag vet att det kommer eskalera, jag känner mig själv. De har det redan börjat göra. Det blir mer och mer varje dag. Starkare och starkare. Jag blir mer borta för varje dag. Jag hamnar längre och längre ifrån det här vidriga livet. Det är skönt. Men samtidigt skrämmande. För jag har ingen kontroll. Det bara blir saker, utan att jag vet hur. Jag har ju ett eget ansvar - såklart. Men "jag:et" är borta. För jag vet inte vem jag är. Varför det blir såhär. Varför jag mår såhär. Varför livet inte fungerar. 

Jag går ständigt runt med en fiskelina. En stor burk med piller. Rakblad. Det är tryggt. Skönt. En säkerhetsåtgärd, för mig. Det enda som alltid finns där, för mig. Som jag litar på. Som förstår mig. Inte för att jag vet hur något av ovan kan förstå mig(ok, lät lite psykotisk där haha). Men, det känns bara bra. Att alltid ha det vid min sida. 

Jag står precis vid stupet. Jag blickar ut över staden min. Jag inser att jag inte har något. Att jag är så himla ensam. Att ingen vet vad dom ska göra med mig. Jag känner ingen ångest över att hoppa. Möjligtvis sorg och besvikelse. En sorg och besvikelse över att jag var en feg jävel som gav upp. Som inte orkade mer. Fastän alla sa "jodå, du orkar lite till. En dag i taget". Så gjorde jag ju inte det. Jag fixade inte det. Varför? Jo, för jag ville inte mer. När man inte vill något, så kan man inte.

Kommentarer:

1 Åsa:

Hej fina du, det är klart att du vill. Hela du skriker ju efter hjälp. Det är klart att du vill <3
Men du vet inte hur.
Är du ensam nu eller är du på ngt hem? Är du kvar du du var först?
Jag vet att du känner dig ensam. Å jag vill du ska veta att det finns många som har det som du och som hittar en väg ut, men viljan till det är viktigt och jag tror du har den inom dig.
Det är många här inne som räcker ut en hand till dig...jag hoppas du kan se dom och känna att du inte är ensam.
Kramar Åsa

2 Skåne:

Long time no see!
Har inte skrivit till dig på länge, ser tyvärr att du fortfarande har det jobbigt.
Jag kan inte veta exakt hur du känner det men vill säga dig att du inte är ensam.
Det hörs kanske lite slitet men saker ändrar sig,så även när det är som mörkast. Tro på dig själv!
Skulle vilja fråga dig vad du tror om det här som jag läste någonstans:
För det första, prata med någon varje dag. Helst ansikte mot ansikte men går inte det så på andra sätt, telefon eller via mejl eller liknande.
För det andra: Gör ett schema för varje dag och håll dig till det även om det känns svårt. Rutiner är nyttiga för att styra upp livet.
För det tredje: Var utomhus i solen eller naturen minst en halvtimme varje dag. Det både lugnar och piggar upp.
För det fjärde: Träna så mycket du tycker att du orkar med. En halvtimme om dagen eller så är rätt lagom. Kroppen mår bra av att användas. Endorfiner!
För det femte: Försök att hitta tid för sånt som du tycker är roligt. Även om det kanske är rätt få saker du tycker är trevliga nu så försök få tid över för dem.
För det sjätte: Kom ihåg dina personliga mål. Drömmer du om att resa någonstans, äga ett husdjur, läsa en bra bok, lära en ny hobby, göra hjälparbete, skaffa körkort. Kom ihåg dina mål och skriv ner dem!
För det sjunde: Gör upp en säkerhetsplan om det skulle bli riktigt illa. Personer i din närhet som du kan kontakta, telefonnummer till doktor och psykolog etc.
Saker du bör undvika är: Att vara ensam,droger och alkohol, saker eller situationer som du vet att du inte mår bra av och det kanske svåraste av allt, försöka undvika negativa tankar. Även om det bara är för korta stunder så försök hitta något positivt att tänka på som distraherar dig.
Försök framförallt säga till dig själv att som du mår nu inte gäller för all framtid,saker och känslor ändras.
Mycket av det här har du nog fått höra innan från olika håll.
Åsa som skrivit en del kommentarer här på din blogg tycker jag är mycket vettig och jag hoppas att du tar stöd av henne.
Tycker att du har kommit på ett bra sätt med den här bloggen att skriva av dig hur du har det.
Prata med folk, skriv här i bloggen, kanske skriver du dagbok?
SMS:a eller mejla, ser att en del vänliga personer här bland kommentarerna gärna vill att du mejlar dem om du vill prata.
Får säga att du givetvis får mejla mig också om du vill skriva av dig eller liknande.
Det blev evighetslångt det här, undrar om du har somnat tro, haha!
Gillar förresten din rubrik, från filmen "Det sjunde inseglet" om jag inte har fel för mig. Kan du spela schack förresten, med tanke på Riddaren och Döden:-)
Ha det bra nu hjärtat, tänker på dig...

3 Emma:

Snälla ge inte upp!!! Du är fin och kommer att få ett bättre liv. Ge det en chans! Snälla...

4 Sofia:

Hejsan mitt namn är Sofia o är 31 år och gift ... Hmm till viss del kan jag känna igen mig i dig.
Jag har hela mitt liv varit extremt blyg och sluten i sociala situationer ex skolgången , ringa läkaren , af mm har varit väldigt svårt för mig utan en klump i mage. Senaste ca 3årern har jag/vi haft motgångar mm. Vilket ja först skjutit iväg från mig( vill även berätta haft en väldigt dålig uppväxt med en alk pappa som slagit mamma o mina syskom)
Har även hänt en sak som slog extremt på mitt redan ganska dåliga självförtroende vilket innebar jag vAr tvungen att få läkar hjälp av för att fixa det ( innebar en mindre op) men då hade jag redan mått dåligt av de i ca 2år så ja de bröt ner mitt självförtroende tycker inte direkt ja är ful men de var andra saker som
Bröt på de ist.
Allt detta ja berättat har blivit till en stor kaos för mig.
Har först nu insett att min blyghet är antagligen socialfobi och resten av mitt mående depression som blir värre o värre.
Vissa dagar total isolerar jag mig och vill/vågar inte gå ut utan få nästan panik.
Har pratat med en läkare om allt detta som jag ska träffa om ngn vecka och hoppas att dom o antar psyk kan trassla upp detta.
Du ska veta att jag till viss del förstår dig och vill du ha nån och prata dina problem med ( vad som helst) kan du få min mail
Kram

5 sanna:

kan du lägga ut dagen outfits?

6 Hannah:

Ge inte upp. Vi kämpar tillsammans. Alla vi sorgsna själar, alla vi som inte lever utan vi som bara existerar. Som bara andas för att det är nåt kroppen gör automatiskt. Vi som öppnar ögonen på morgonen för att det är omöjligt att ha dem stängda resten av livet. Vi som bara är här. Det måste komma nåt ljus nån gång. Om det är en solig dag eller himmelens änglar bryr jag mig inte om, men ljuset måste komma nån gång. Så länge våra hjärtan slår, våra lungor andas och våra ögon öppnas så kan vi vänta tillsammans. Hålla ut tillsammans..

7 Emma:

Tack Hannah för det du skrev. Varje gång jag tror att jag kommer aldrig att vakna igen så gör jag det. Livet är inte slut. Den som bestämmer när jag ska dö har tydligen bestämt sig att jag ska leva vidare. För att jag, du, antecknat, har så mycket mer att ge. Och då får man kriga vidare. Vi som verkar vara "svagast" är egentligen starkast.

Kommentera här:

Follow on Bloglovin